#metoo
Jag med.
Fast inte på samma sätt. Det känns fel att skriva #metoo. För det bleknar liksom jämfört med andras upplevelser.
Jag har aldrig blivit grovt utsatt för någon sorts sexuellt trakasseri. Inte på den nivån andra skriver om. Inga övergrepp. Inga grova trakasserier.
Men det räknas ju. Allt som gör en obekväm räknas.
Jag har aldrig tänkt på det som något mer än konstigt och obekvämt förrän nu i vuxen ålder.
Konstigt och obekvämt, och kanske, någonstans i bakhuvudet, att det inte känts okej.
En lärare som satt alldeles för nära, när det inte var nödvändigt. Jag kommer ihåg att jag liksom pressar mig in mot väggen, mot hörnet av bänken, nära fönstret, för att försöka öka avståndet. Men att han liksom flyttar efter. Han fattar inte vinken.
Jag sitter vid ett bord utanför mattesalen tillsammans med en skolkamrat. Jag har bett om hjälp med att lösa en uppgift.
Läraren sätter sig på bänken, bredvid. Redan där lite för nära. Jag flyttar mig. Hoppar inåt. Han följer efter.
Tittar på talet, på mitt svar. Kommer för nära med sitt huvud. Jag är tvungen att vinkla mig bort. Det är alldeles för nära. Det känns obekvämt. Han inkräktar på min personliga sfär.
Jag tänker att det är konstigt att han sitter så nära. Men inte mer än så.
Efteråt snackar jag och min klasskamrat. "Fan vad konstig han är".
Vid ett annat tillfälle har vi kul, två klasskamrater och jag. Vi turas om att dansa på bordet. Inte särskilt moget, jag vet. Men vi var typ 12-13 år. Också detta under en mattelektion, fast i slutet av den och vi har tröttnat på algebra.
Läraren går förbi på väg tillbaka in i klassrummet. Han stannar och tittar. Kommenterar något om att vi har kul. Det har vi, säger vi. Sen går han in i lektionssalen.
Jag sätter mig ner vid bänken igen.
Min klasskamrat säger då, viskandes: "Han kollade in din röv".
Jag har även varit med om att samma lärare, enligt min klasskamrat och även bevittnat av mig, daskat till henne på rumpan. Att han varit för närgången. Klappat en på huvudet, på kinden. Detta har inte hänt mig utan mina skolkamrater.
Det jag skriver om, det är inte ett okej beteende och speciellt inte från en lärare. Samtidigt så kände jag att det inte platsade under #metoo. För jag tänkte att det var för litet. Inte tillräckligt allvarligt. Att det inte räknades.
För trots att det inte är ett okej beteende och att jag kände mig sjukt obekväm, så känns det jag upplevt som ett hån mot andra som upplever det mycket värre.
Men någonstans där, uppleved jag som 12-13 åring, att min privata sfär - den fick inte vara privat. Den var inte min att ha.
Därför platsar det under samma hashtag. För att det var ett illa beteende som fick mig obekväm.
Jag tror inte att läraren är en dålig människa och jag har ingen aning om vad hans intention med detta var. Det enda jag vet om är hur jag upplevde det, och jag tyckte inte att det kändes okej.
I efterhand önskar jag att jag hade sagt något till en vuxen och inte bara snackat med mina klasskamrater som blev utsatta för liknande saker. Jag vet att en klasskamrat faktiskt sa till. Men det blev inget av det. För han var ju sådan, den där läraren, fick jag berättat att rektorn sagt. Han var lite märklig.
Jag vet att innan jag började i grundskolan, så hade samma skola haft en pervers gymnastiklärare.
Kanske var det så med den här läraren också. Men jag vet som sagt inte.
#metoo belyser ett problem i dagens samhälle. Jag vill tro att det inte bara innefattar just de grova fallen, med övergrepp och regelrätta trakasserier av sexuell karaktär, utan också de gånger man inte känt sig helt bekväm. De gånger det är något som känts obekväma, och inkräktande på sin privata sfär.
Lär barn att säga "stopp min kropp!". Lär barn att om något inte känns okej, så är det inte okej.
