Tankar och sånt

Det har lagt sig. Konflikten kring Bråvalla och Zara Larsson har vänt blad och gått vidare.

Men i ruinerna ligger den kvar. Ilskan och hatet som vällt över den unga artisten efter att hon gått ut och ifrågasatt festivalens marknadsföring av de bokade artisterna.

 

Det dröjde inte länge heller, och de var till största delen; arga, ilskna män.
Det är ju oftast det. Arga män*.

 

De är jättearga. Svär, hotar och hänger ut. Det här är inte första gången en kvinna blir näthatad. Det händer hela tiden. Varje dag.

 

Kvinnliga artister får generellt mer hat än manliga. Deras mailboxar fylls av mejl från ilskna, arga, kränkta män.

Där finns en och annan arg kvinna. Men männens språk är oftast grövre, fyllda med könsord och hot om våld.

 

Varför är männen* så arga?

 

Jag ska försöka göra en mindre analys.

Kan det vara för att små pojkar inte tillåts fler känslor än ren och skär ilska? Pojkar ska inte gråta, lyder den gamla, antika könsnormen. Pojkar gråter inte, de visar inga känslor.

Men pojkar får bli arga. De får skrika, slå och banka på.

"Du vet hur ju hur pojkar är".

"Du vet ju hur män* är, de ska alltid vara så macho".

"Han började gråta, jävla mes".

 

En femårig pojke får idag lära sig att hans känslor inte är att ta på allvar, och det är fan inte okej.